Inspirerat av min födelsedag för en vecka sedan tänkte jag passa på att berätta om min "sämsta" födelsedag hittills. Kan ni gissa hur mycket jag fyllde då? 7? 11? Eller kanske 16?

 

Nope, tyvärr fyllde jag heliga 18 år, dagen för min värsta födelsedag, som jag iallafall kommer ihåg. 

 

För många, eller de flesta, är födelsedag nr 18 ofta en av de största i livet. Det är då man äntligen räknas som vuxen enligt svensk lag, och får göra det mesta här i livet; Eget "vuxet" bankkort, rösta i val, ta körkort, dricka alkohol, ta ansvar för sin egen ekonomi mm mm. 

 

Det tyckte jag också, ända tills dagen faktiskt kom. 

 

Under denna perioden, mars-juli, hade jag ett av mina, tyvärr ökända, återkommande och ej förvånande, gigantiska fotsår. I och med att jag inte har känsel, och därav knapp blodcirkulation i ben och fötter, tar minsta lilla blåmärke eller sår en evighet att läka.  Så var även fallet med detta sår. 

 

Jag åt antibiotika då jag eventuellt hade en liten infektion i såret, men också i förebyggande syfte så det inte blir värre eller blir infekterat av en annan bakterie. Jag äter nästan alltid antibiotika vid fotsår, oavsett om det är infekterat eller inte. 

 

Redan eftermiddagen/kvällen innan min födelsedag, den 30 april, kände jag att något var fel. Men jag avfärdade det som att vara taggad. 

 

Under natten vaknade jag vid ett tillfälle och kände något typ tryck kring ögat, vilket var lite konstigt. Det var inte den typen av tryck eller smärta som vid vanlig huvudvärk eller migrän, utan det var någonting jag aldrig upplevt förut.  Jag somnade om igen och vaknade några timmar senare. 

 

Jag hade fortfarande ont kring ögat, men inte lika mycket som tidigare.  Efter att ha vaknat till lite så kände jag mig lite hängig. När det var dags för frukost kände jag att, näe jag mår inte bra alltså. 

Det krävs inte många skedar yoghurt och många 1/8-dels penicillintabletter innan de kommer upp igen. Vid det här laget mår jag illa och är väldigt matt. Jag ringer mormor och talar om detta och då kommer vi överens om att ringa sjukvårdsupplysningen med tanke på mina fotsår. De tycker vi ska åka in till akuten, så det gör vi. 

 

I bilen påväg till akuten spyr jag igen i en påse vi tog med oss för säkerhets skull. 

 

Väl framme på aktuten, efter att ha anmält mig fick jag sitta i väntrummet i drygt 45 minuter-en timme innan jag fick komma in i ett rum och träffa en läkare. Vi berättar om mina sår och hela historien om mina sår. Sedan behöver läkaren gå iväg till någon annan och vi blir lämnade ensamma. Vi är ensamma i ungefär en timme eller två, och under den här tiden mår jag bara sämre och sämre. Till slut mår jag så dåligt att jag inte orkar sitta upp, inte orkar hålla huvudet uppe för det gör så ont, kan inte hålla ögonen öppna. Det räcker inte heller att bara blunda, utan jag måste dra luvtröjans luva över ögonen för att det är så ljust. 

 

Efter ytterligare en timme eller två, kommer en ny läkare in. Vi berättar igen om situationen och hur jag mår och läkaren tittar på foten. Han gör i ordning så han kan ta ett bakterieprov i såret och gör det. 

 

En stund senare kommer provet tillbaka och visar tecken på en infektion, trots antibiotikan, så jag får ytterligare en antibiotika att ta. 

 

Vi kommer hem, och med tanke på att jag bara ätit några skedar yoghurt och en 1/8-dels tablett är jag rätt hungrig. Jag får i mig typ en halv rostmacka och ett halvt ägg då jag fortfarande mådde väldigt illa. 

 

Mormor och morfar kom förbi en liten snabbis, jag fick lite presenter och de andra åt lite tårta, men inte jag eftersom jag inte hade någon matlust. 

 

 

Det var väl en övergripande återberättelse om min, än så länge, värsta födelsedag hittills. 

 

Vilken är eran värsta födelsedag och hur kommer det sig? 

 

Vi hörs!

 

//Lina