22 maj. Två år med körkort. 11 månader och fem dagar med bil. 

 

Hur gick min resa med övningskörning till, och hur går det med bilköp och att ha en fysisk funktionsnedsättning? 

 

Jag var inte lika snabb som Nina, att ta kortet strax efter min 18-årsdag. Nej, jag BÖRJADE nämligen  plugga drygt 1,5 månad efter min 18-årsdag! En förklaring på det har jag väl inte riktigt, mer än att jag inte orkade ta tag i det haha. 

 

 

 

Då både mamma och pappa tagit sina kort på samma körskola här i Örebro hade de ganska bra koll på den. 

Och pappa råkade veta att de faktiskt hade EN bil med handreglage, den enda övningskörningsbilen med handreglage i hela Örebro faktiskt. Så där hade jag tur!

 

Jag skrev in mig på körskolan någon gång i mars, några veckor innan jag fyllde 18. Men jag tog inte min första körlektion förrän i mitten på juni, dagen efter skolavslutningen kommer jag ihåg. Varför? Jo, för att bilen med handreglage, den enda bilen på skolan jag kunde köra, hade något fel och behövde in på verkstaden. 

Så jag fick börja plugga ganska långt innan jag började köra. 

 

 

 

Dagen för min första körlektion kom och jag åkte till körskolan, nervös och förväntansfull. 

 

Jag fick träffa trafikläraren jag ska köra med, vi pratar lite innan vi ska sätta oss i bilen. 

 

Väl inne i bilen går vi igenom grunderna. Hur handreglaget ser ut, var blinkers, ljus, torkare och spolarvätska sitter och så där. 

Vi skulle börja lite lätt med hur jag ska hantera reglaget, hur mycket jag behöver röra det för att gasa och bromsa osv, och detta skulle vi göra på en badhusparkering som finns en bit ifrån körskolan. Jag kände inte för att köra dit det första jag gjorde, så läraren fick göra det.

 

När vi väl kom fram till nämnda parkering var det dags att byta plats, och för första gången någonsin dags för mig att sätta mig bakom förarsätet "på allvar". 

Det var mycket svårare än jag trodde det där med att köra bil, så hela lektionen gick ut på att jag körde runt runt på parkeringen i 5-10 km/timmen och lärde mig hur jag skulle hantera reglage och ratt. 

Efter drygt två veckor hade jag utvecklats så pass mycket att jag kunde köra 100 km/timme på motorväg.

 

Min övningskörningsprocess gick inte lika snabbt som Ninas eftersom jag inte gick intensivkurs. Nej, min process tog nästan ett år. Varför så länge? Teorin, såklart! Teori överhuvudtaget har jag ganska svårt för. 

 

 

 

Efter 9 månaders kämpade med plugget och körningen var det äntligen dags för teoriprovet.

Jag minns att jag inte alls kände mig redo för det och var nervös till tusen.

 

Jag kom dit, och det första jag skulle göra var att ta bilden som senare skulle bli min körkortsbild. I och med att jag är så kort hade jag svårt att få till en bra bild. Att vara nervös, I samband med att ha haft svårt att äta och sova på grund av det, är ingen bra kombination när det är fotodags, så jag hann bli ganska irriterad innan jag fick till en relativt bra bild. 

 

Sen var det dags för själva provet. Efter 35 av de 50 minuterna man har på sig var jag färdig och det kändes som sagt inte alls bra. 

Och det visade sig stämma. Jag fick bara 41 av de 52 poäng som krävs för att bli godkänd. 

Konstigt nog kände jag mig inte speciellt besviken över det utan jag tog detta prov mer som ett test för att se hur det går till, vilka frågor som kan dyka upp och så. 

 

Dagen efter teoriprovet, och dagen före uppkörningen klämde jag in ett besök till Hedemora för att besöka firman som senare skulle komma att specialanpassa min bil. Besöket gick bra och personalen på firman var jättetrevliga. 

 

Dagen för uppkörningen kom. Jag var inte alls lika nervös, knappt alls, som jag var inför teoriprovet då jag hade mycket mer koll på körningen än teorin. 

Jag hade turen (eller oturen? 🤔) att trafikinspektören som skulle bedöma mitt körprov var relativt ny på jobbet och aldrig hade bedömt en uppkörning med anpassad bil förut, så det var första gången för oss båda och vi båda var lite nervösa. 

 

Uppkörningen gick dock bra, tack och lov, och jag blev godkänd direkt! En riktig lättnad med tanke på hur teoriprovet gick. 

 

Jag bokade teoriprov nr 2 till någon vecka senare. Jag kom dit förberedd och redo, trodde jag. Denna gången kändes det något bättre att genomföra provet och det kändes som jag hade klarat det. Därför kom det lite som en käftsmäll när resultatet kom; 45 av 65 rätt. 7 "poäng" under de 52 som krävs för att bli godkänd. 

 

Inte så mycket mer att göra än att boka in ytterligare ett prov och plugga mer. 

 

Teoriprov 3 kom, och jag var bara taggad på att få det överstökat. Jag kände mig redo och var faktiskt inte det minsta nervös. Det enda jag var nervös över var att det började brinna lite i knutarna gällande mitt godkända körprov. För dem som inte vet, ett godkänt prov, teori som körprov, är "giltigt" i två månader. Klarar man inte det andra provet inom den tiden får man göra om båda två. Även denna gång gick det inte vägen, även fast jag kände mig mer redo än någonsin. Hur många rätt jag fick? Jag blir irriterad bara jag tänker på det haha. Jag fick 51 rätt. EN poäng ifrån godkänt, en enda liten ynka poäng! Jag minns att jag ändrade svaret på en fråga precis innan jag lämnade in provet, och ganska omgående efter jag kom ut därifrån insåg jag att innan jag ändrade det där förbaskade svaret, hade jag faktiskt valt rätt av de svarsalternativ som fanns att välja mellan. Förstår ni min irritation då, haha?

 

När det den 22 maj 2018 var dags för fjärde teoriprovet brann det ännu mer i knutarna än innan. Det ägde nämligen rum 5 dagar innan uppkörningen blev ogiltig.  Jag kände mig mer redo än någonsin när det var dags och jag hade gett fan på att klara det denna gång. Och gissa vad? Jag klarade det! Om jag mins det hela rätt fick jag 56 rätt av 65 möjliga. Jag hade nu körkort och hade nog aldrig varit så lättad över ett avklarat prov i mitt liv, haha. 

 

 

 

Nu var det äntligen dags för det där med bil också. 

 

När man har en funktionsnedsättning och inte kan köra en vanlig bil kan man få den anpassad med utrustning som gör att man kan bruka den utefter sina egna förutsättningar. Det finns allt från reglage man styr med armkraft istället för fötterna, reglage så bilen går att styra med fötterna, reglage så man bara behöver styra med en arm osv osv. Det finns också många olika lösningar för att få med sig hjälpmedel i bilen under färd. För att få det måste man söka bidrag hos Försäkringskassan, många funktionsvarierades absoluta favoritmyndighet.  Ansökningspapperna åkte in redan dagen efter mitt avklarade prov, för varför vänta när man redan kämpat i nästan ett år för att nå första målet? 

 

Jag minns att första gången jag körde bil med körkort var tillsammans med någon med samma skada och samma typ av anpassning som jag senare skulle ha. Ironiskt nog också samma bilmärke, samma modell, men annan årsmodell och färg. Kan ni gissa vem? NINA SÅKLART! Herregud vad taggad och nervös jag, eller kanske vi båda (?) var haha. Det gick dock bra tack och lov. 

 

Hur länge jag fick vänta på första steget i beslutet om bilstöd som det kallas? Nästan 7 månader. Från 23 maj, till första veckan i januari. Det enda detta steg gällde var om jag överhuvudtaget hade rätt till bilstöd. När detta beslut äntligen kom var det äntligen dags att titta på vilken bil jag vill ha, och en bil som Försäkringskassan tyckte hade tillräckligt mycket originalutrustning så de slapp betala för det själva, utöver det som skulle sättas in. 

 

Att snabbt hitta en bil jag ville ha och som passade Försäkringskassans krav gick snabbt då jag ju haft drygt 7 månader på mig för att bestämma mig. Så direkt när FK gav mig fritt fram att välja bil visste jag direkt vilken bil jag ville ha. De ville att jag skulle skicka in mitt bilförslag till dem så de fick avgöra om den var billig nog att ge bidrag för. Vilka bidrag kunde jag söka? Jo, det finns någonting som heter anskaffningsbidrag vilket innebär att om bilen behöver ha viss utrustning som standard så kan FK gå in och betala en viss del av kostnaden för bilen. Det finns också olika typer av bidrag som täcker kostnaden för den anpassningsutrustning som måste installeras i efterhand. 

 

Jag skickade in mitt förslag på bil. Vilken bil ville jag ha? En Kia Ceed Sportswagon årsmodell 2019 som ni ser på bilderna ovan. 

 

Det dröjde en vecka eller två, eller kanske tre hihi, innan jag fick svar från FK på mitt bilförslag. Och de godkände mitt bilval! Gud så lycklig jag var då. Nu var det äntligen dags att leta upp en bilhandlare som sålde just den nya Kia Ceed-modellen, drygt 9 månader efter den kom ut  på marknaden. 

 

Eftersom företaget som skulle anpassa bilen, Anpassarna Gunnérius,  låg uppe i Hedemora, samma företag som också har en körskola där Nina tog sitt körkort, så tyckte både vi och företaget att det var smidigast att hitta en bilhandlare i närheten. Detta då det skulle bli lättare både för bilen att komma från handlaren till anpassningen, och närmare för bilförsäljaren att komma och genomföra affären. Efter lite efterforskningar hittade vi en Kia-återförsäljare så pass nära som i Falun.  

 

Sen kom ju det kanske absolut svåraste när det gäller bilköp; Att välja färg haha. Att det fanns så många färger att välja mellan gjorde ju inte saken lättare. Inte heller att bilen var så pass ny att den inte syntes ute på vägarna, iallafall inte här i Örebro. Så jag hade ju ingenting att gå efter. 

 

De många färgerna jag hade att välja mellan var: Svart, silversvart,mörkblå, mörkgrå/gråsilver, silvergrå, röd, blodröd, orangeröd och silvervit. Som synes ovan valde jag, efter många om och men, och några turer till bilförsäljaren för att titta på olika färger, den mörkgråa, eller gråsilvriga färgen. 

 

Det visade sig att det inte skulle bli lätt det där med att beställa bil. 

 

Det började med att den färgen jag ville ha inte skulle gå att beställa förrän i juni, alltså cirka 4-5 månader senare. Sedan visade det sig att det var ungefär lika lång, om inte längre, väntetid på en bil i min önskade färg, med backkamera, som var ett krav från FK:s sida. Efter många om och men, med bilförsäljare som slutade och ersattes, en veckas plötslig tystnad om var bilen höll till så äntligen, äntligen, äntligen, var bilen framme i Falun!

 

Nu var det dags för bilen att komma upp till Hedemora från Falun, och dags för mig att få se den första gången. Detta skedde på anpassningsföretaget i Hedemora där bilen skulle anpassas. 

Jag åkte dit för att, dels få se bilen, och dels för att ta lite mått och bestämma placeringar av robotarmen som lyfter in rullstolen i baksätet åt mig, reglage, hur sätet ska förändras om det behövs, och var bandet jag drar i för att få ner bakluckan ska sitta. Vilken känsla att få se och sitta i bilen som är ens egen för första gången!

 

Enligt företaget skulle det ta ca 2 månader att anpassa bilen, då all anpassning tillverkas från grunden, och de hade ganska mycket att göra just då. Otålig deluxe kan man bara beskriva mig som just nu haha. 

 

Tog det två månader? Nope! Det tog bara drygt en månad, om ens det. Helt plötsligt, i slutet på maj eller början på juni 2019 fick jag samtal från receptionisten på företaget. Hon meddelade att min bil var färdiganpassad och klar redan!

 

Dock kunde jag tyvärr inte hämta bilen förrän två veckor senare, då det inte fungerade att ta en heldags ledigt från jobbet just då. Så jag fick snällt vänta till den 17 juni, ca 1,5 vecka innan semestern, innan jag, pappa, mormor och morfar åkte upp till Hedemora och Anpassarna. Denna dagen skulle bilen bli min "på riktigt", på papper. Jag fick se bilen, provsitta den, känna på hur anpassningen satt och att det blev bra. Jag fick också se och testa hur roboten fungerade. 

Jag åkte på en liten tur runt området och kände på hur det kändes, och oj vad kul det var haha!

Papperna skrevs på och vi gick igenom lite saker. Roboten skulle också programmeras så den gick in och ut ur bilen på rätt sätt så rullstolen fick plats och varken bilen, roboten eller rullstolen skadades. 

Under tiden detta pågick fick vi åka iväg och äta på en restaurang i närheten tillsammans med några av de som varit inblandade i min bil. 

 

Allt blev klart, bilen färdiganpassad och programmerad, alla papper påskrivna och klara och nu var det dags att åka hem tillsammans med min nya bil!! Jag minns att pappa åkte först och jag åkte efter. Det var ärligt talat lite läskigt att köra "på riktigt" sådär, så därför fick mormor och morfar åka med mig för säkerherts skull. Jag orkade inte riktigt köra hela vägen utan jag körde lite mindre än halva. Resten fick morfar köra. Men hem kom vi!

 

 

 

 

Tänka sig vilken frihet det är att ha bil. Så himla skönt att slippa vara beroende av färdtjänst eller föräldrar eller kompisar för att ta sig någonstans. Jag kan bara ta bilen och sticka var som helst, när som helst jag känner för det. 

 

Ses snart igen.

 

//Lina