Någonting som många kanske inte vet om mig är att båda mina föräldrar är döva. Det innebär att de båda inte hör någonting överhuvudtaget och vi pratar teckenspråk hemma, vilket innebär att svenska faktiskt inte är mitt modersmål, utan det är teckenspråk. 

 

Jag tänkte berätta lite hur det påverkat mig att ha vuxit upp som CODA-barn (Children Of Deaf Adult). Jag tänkte även ta upp lite kommentarer jag fått höra genom åren som jag tyckt varit lite märkliga. 

 

Det jag känner har påverkat mig allra mest är ljud och volym i hemmet. I och med att det alltid varit tyst hemma blir jag väldigt nojjig gällande ljud som eventuellt kan höras utåt. Jag vågar till exempel inte ens lyssna på musik om jag inte är 110 % säker på att ingen kan höra det utanför huset, via öppet fönster eller dylikt, så jag har nästan alltid hörlurar i trots att det inte behövs.

Jag blir också "ljud-nojjig" om jag sover med fönstret öppet. Jag vågar till exempel inte prata för mig själv eller gråta, om det skulle vara så, i mitt rum om jag inte vet om någon eventuellt kan höra mig. 

 

Om det har med det faktum att jag har döva föräldrar eller inte vet jag inte, men i mer än halva mitt liv har jag inte klarat av kropps-ljud. Alltså högt tuggande, smaskande, sväljande, rapar, hicka, fisar, plötsliga nysningar mm mm. Det kryper i kroppen och jag blir mer eller mindre irriterad, speciellt vid tuggande, smaskande och sväljande. Något som är positivt med ett dövt hem är att jag kan lyssna på musik när vi äter och alltså inte behöver höra dessa ljud. 

 

Jag minns inte riktigt när dessa "problem" började, men jag vet att jag redan vid 12-13 års ålder började med musiken vid matbordet och klarar mig nu inte utan den.

 

Jag klarar inte ens av att höra mig själv tugga och svälja haha. Så pass är det alltså. 

 

 

En annan sak jag märkt som jag inte ser på samma sätt bland de hörande omkring mig är vikten med ögonkontakt. Jag MÅSTE ha ögonkontakt med den jag pratar med, annars känns det som att jag inte hör vad de säger eller misstolkar lätt då jag inte kan se mimik och kroppspråk. Samtidigt som jag tycker det är stelt med ögonkontakt då jag är en väldigt introvert och blyg person. Hur detta går ihop vet jag inte...

 

Jag är också, som mamma och pappa, beroende av text-tv på tv. När jag tittar på tv måste text-tv vara på, annars är det som att det jag hör inte går in i huvudet av någon anledning. 

 

Jag pratar också mycket med händerna oavsett vem jag pratar med, oavsett om jag tecknar eller inte. Jag antingen tecknar eller gestikulerar, aldrig helt stilla. 

 

 

 

 

När man har döva i sin närhet, speciellt i familjen eller släkten, kan många lustiga kommentarer och frågor från omgivningen komma. 

 

Jag har fått många sådana genom åren och jag tänkte nu ta upp några som fastnat hos mig och som jag nog alltid kommer minnas. 

 

- Kan dina föräldrar handla? 

- Kan dina föräldrar köra bil? 

- Kan dina föräldrar ta emot besök? 

- Varför är inte du döv? 

- Varför går inte du i dövskola om du pratar teckenspråk? 

 

 

 

Det finns mycket att berätta om att leva med ena foten i dövvärlden men jag tänker att jag stannar där. 

Vill ni veta mer är det bara att kommentera frågor så svarar jag antingen på de direkt eller tar upp det i framtida inlägg. 

 

Kram på er!

 

 

 

/Lina