Som rubliken lyder, envis är bara mitt förnamn och den personlighet som speglar mig mest. Enda sen liten flicka har jag varit envis och har jag bestämt mig för något att "Det där ska jag klara av!" så ger jag inte upp i första taget även att det verkar helt omöjligt att göra. 

 

Visst kan vem som helst vara envis men om jag får spåna litegrann själv så kan jag tänka mig att min envishet kom just från att jag kan inte göra vissa saker på samma sätt som andra utan någon funktionsnedsättning men då ska jag komma där och minsann visa att jag kan göra samma sak fast på "ett lite annorlunda sätt", det sättet som funkar bäst för mig. 

 

Ibland kan jag till och med gå så långt att till exempel mina vänner tycker att jag är pinsam eller lite för galen med att göra vissa saker medan jag bara "Äh, men vadå?" Haha. 

 

Sen brinner jag också för att hjälpa andra som är i samma sits som mig eller ens behöver hjälp med något överhuvudtaget. Om de säger att "Nä, det här klarar jag inte" så är jag där med min envishet och pushar tills att de testat. Det låter kanske nu som att jag har bra självförtroende men det har jag faktiskt inte, det är varken eller, inte bra förtroende men inte dåligt heller. 

 

Ett exempel jag har från häromdagen då jag hade bestämt mig för att göra en sak istället för att egentligen göra det lättare men det skulle bli en omväg var när jag skulle ner till tunnelbanan och hissen inte funkade. Jag kunde egentligen ha gått till den andra uppgången/nergången vid stationen några hundra meter bort men nope, jag skulle minsann ta trapporna ner till perrongen när jag ändå var där liksom. Och sagt och gjort så gjorde jag det med lite hjälp av en förbipasserande man som kom fram och frågade om jag behövde hjälp. I såna situtationer blir man också så glad när det kommer fram folk självmant och frågar om de kan hjälpa till med något. I de flesta fall måste man vara den själv som måste haffa någon och be om hjälp men det är inte det lättaste att göra om man är av den introverta personlighetstypen. 

 

Jag har alltid varit mer introvert men det senare året har det hänt något som gjort att jag blivit lite åt det extroverta hållet, jag vågar ta för mig mer i vissa situationer även om jag ändå har lite av min introverta sida kvar. 

 

Det är lite fashionerande ändå hur man präglas efter att man varit med om olika händelser med mera. Jag kommer skriva ett inlägg vid ett senare tillfälle om hur det kommer sig att jag, som alltid varit försiktig av mig, blivit mer "tuff".