Direkt när någon ber mig berätta om det värsta jag varit med om går tankarna till månaderna augusti, septemer och delvis oktober och november 2014. 

 

Allt började egentligen i april samma år då jag under en helg hos Nina upptäckte nånting som såg ut som nånting mellan ett sår och en sprucken blåsa under min högra fot. Denna, vad det nu var, försvann ganska snabbt och jag tänkte inte mer på det. 

 

Sen blev det augusti och jag började nian. Dagen innan skolstart upptäckte jag i duschen att på hela högra fotsulan hade hud lossnat och det vätskade så in i helvete. Det dröjde inte många dagar av hoppande och stödjande på vänsterfoten, innan det så klart hände exakt samma sak på den foten också! 

 

Jag träffade en läkare som tyckte "såren", eller vad jag nu kallade det, såg infekterade ut. Jag fick flytande penicillin utskrivet. Denna penicillinen är sedan dess min värsta mardröm, något av det värsta jag smakat på. Jag kämpade som ett djur för att få i mig det i tre-fyra dagar tills jag plötsligt började må dåligt, fick jätteont i magen och blev trött. Jag följde sköterskan på sjukvårdsupplysningens råd och åkte in till akuten, för att snabbt få ta en odling i såren och se vad som hänt. Inte nog med att jag hade haft 38,5 graders feber i två dygn utan att ha känt av det, hur jag nu lyckats med det, det visade sig också att infektionen spridit sig i båda såren och nu var på väg att döda hela det översta hudlagret. 

 

För att bli av med infektionen så fort som möjligt utan att huden under fötterna skulle ta allt för stor skada blev jag inlagd på sjukhuset för att få antibiotika intravenöst. 

Jag fick en antibiotika som var väldigt "hård" mot blodkärlen och det gjorde ont som tusan i armvecket varje gång jag fick min dagliga dos, tre gånger per dygn kommer jag ihåg.  

 

Efter en veckas intravenös antibiotika, som inte bara gjorde ont att få, utan också gjorde mig fruktansvärt trött, träffade jag en plastikkirurg som sa att mina fotsår var något av det värsta han sett, och att det liknade en brännskada hur nu det gått till.

 

Han sa direkt att jag måste göra en hudtransplantation helst nyss, men att jag först måste få en apparat som rensar smuts från och torkar ut, såren. Denna apparat består av en apparat, såklart haha, med två slangar fäst i den, och längst ut på slangarna sitter det som två svampar som man kan fästa vid kroppen med hjälp av häftklamrar. Inuti apparaten finns det en behållare dit all vätska som sugs upp hamnar.

Denna apparat var min kompis under två veckor innan jag äntligen fick göra hudtransplantationen. 

 

Just det, så fort jag blev inlagd blev jag i princip beordrad att absolut inte, under inga som helst omständigheter, låta någon eller någonting förutom sjukvårdspersonalen nudda mina fötter. Jag fick alltså inte stå, inte gå, inte ens låta hälarna nudda sängen jag var 

I början av september fick jag äntligen göra hudtransplantationen. Efter denna var det ännu mer förbjudet att någonting skulle nudda fötterna så det kunde läka ifred. Så för att se till att läkningen kom igång, och för att kunna få tips och råd hur jag skulle tänka under förflyttningar och sådant under den närmsta tiden, fick jag ligga inne i minst två veckor till, om jag minns rätt.

Vid detta laget hade jag legat inne i 4 veckor, utan permission.  För att snabba på läkningen fick jag låna en rullstol där man kunde sitta med benen rakt framför sig. Åh herregud vad klumpig denna var haha!

 

Efter 6! veckor fick jag äntligen, äntligen komma hem! Men då började ju arbetet med att lära om allt det där med förflyttningar och belastningsförbudet, både hemma och i skolan. Jag minns att jag fick hem en toastol på hjul så jag kunde gå på toa på mitt rum istället för att behöva krångla mig in på den lilla toaletten här hemma. Jag fick också låna hem en glidbräda som gjorde förflyttningarna från rullstolen, till soffan, till sängen, och till toaletten lättare. 

 

Några dagar efter jag blev utskriven från sjukhuset fick jag ÄNTLIGEN komma tillbaka till skolan. Detta var i början av oktober. Jag har nog aldrig varit så glad att komma tillbaka till skolan som jag var då haha. 

 

Det dröjde drygt en månad till innan jag försiktigt försiktigt fick börja stödja på fötterna igen och ojojoj vad stel och svag jag var i fötter och ben, haha!

 

 

Superlångt inlägg idag, och det finns mycket mycket mer att säga om denna period, men jag stannar där innan fingrarna går av haha.