Detta inlägg kommer vara väldigt djup men handla om ett så viktigt ämne. Om du är känslig på något sätt på grund av till exempel ditt mående så fortsätter du läsa på egen risk. Men jag kommer dela med mig av mina egna erfarenheter om psykisk ohälsa så vill du veta hur jag tog mig genom den värsta perioden jag varit med om så häng kvar.

 

Jag är en av de som lider av Thanatofobi - även kallad dödsångest eller rädd för sin egna död. Det har jag varit så länge jag kan minnas. Bara tanken på att någon gång kommer det att ske gör mig rädd. 

 

 

 

I och med min psykiska ohälsa som uppstod i början av 2018 har jag många gånger varit rädd för mig själv då jag inte vet vad som händer i bland samt rädd för om det kommer hända någonting och hur jag skulle reagera isåfall. 

 

Men jag är trots allt "glad" över att jag har denna fobi, för utan den vet jag inte vad jag hade gjort eller varit idag från den perioden som jag mådde som värst. Det är en av de saker som jag räddat mig och fått mig att fortsätta kämpa när det varit som tyngst, för jag vill inget annat än att fortsätta leva vidare mitt liv.

 

 

Jag tänkte att det var dags nu för er att få veta mer ingående angående min depression, hur, när och varför den som upp. Detta är inget jag håller tyst om utan jag har alltid varit väldigt öppen både för min skull att kunna få stöd samt att andra ska få veta min situation. 

 

Det hela började smått efter min student 2017. Jag visste liksom inte hur saker och ting fungerade nu med att komma ut i arbetslivet, få hjälp av Arbetsförmedlingen med mera. Men det var inte förrän efter årsskiftet och våren 2018 det eskalerade totalt. 

 

I början av januri började jag varje morgon att spy, kunde inte äta något, fick en klumpkänsla i halsen och i vänstra sidan av bröstet. Min första tanke gick ju direkt till hjärtat, men varför skulle jag få problem med hjärtat jag som är så ung och allt. Det visade sig efter flera månader senare efter många undersökningar att jag har ett magmunsbråck vilket gjorde att magmunnen inte kunde stänga sig ordentligt som det skulle och därmed trängde sig vätska upp till munnen igen. Det är rätt vanligt med att människor har så kallad Reflux men en del får aldrig symtom för det och andra får det någon gång och då var det tydligen min tur att få det. Nu äter jag medicin för det och tack och lov har det fungerat felfritt sen dess, förutom när jag fick samma slags medicin men från en annan leverantör. Jag är tydligen så känslig att det går inte byta medicin som heter samma sak men kommer från en annan leverantör. 

 

Inte nog med att jag inte visste vad som hände med mig den perioden då jag hela tiden spydde och allt så skulle jag på nytt söka om assistans från kommunen. Då jag nu hade kommit upp i vuxen ålder trodde jag att det skulle bli bättre med bedömningen då det inte längre skulle vara lika mycket föräldraansvar som innan, men så fel jag hade. Beslutet jag fick var inte alls vad jag hade föreställt mig och det blev ännu en till grej som påfrestade mig och gjorde så att hjärnan spårade ur totalt. 

 

Då hade jag blivit så skör att en gång när jag skulle hem från min praktik jag hade då så var det någon som fem minuter innan jag kom till tunnelbanan beslutat för att hoppa, just på den stationen jag skulle till. Så jag kunde inte ta mig hem, utan jag fick gå tillbaka till jobbet och vänta i flera timmar till att mamma kunde komma och hämta mig med bilen. Efter detta så var det lugnt i typ tre dagar innan jag började drömma mardrömmar, fick tvångstankar att jag skulle göra likadant. 

 

Tillslut blev det så illa att jag inte vågade vara på någon tunnelbanestation alls, inte ens med sällskap, jag vågade inte köra bil, jag vågade inte simma i havet eller dyka under vattenytan, jag vågade inte gå ut på balkongen trots att jag bara bor en våning upp. Alla dessa saker har ju en gemensam nämnare, döden. Det är har som min rädsla för döden blev så stark, jag ville inte dö, men min kropp sa åt mig att jag skulle göra alla dessa saker så jag blev väldigt rädd för mig själv. 

 

Jag fick en tid hos psykolog två månader senare, vilket är sjukt att man ska behöva vänta så länge men iallafall, jag började gå hos henne men efter andra gången så kände jag att "Nej, hit går jag aldrig mer!" Istället för att hjälpa mig blev jag ifrågasatt och inte alls förstodd så det gjorde mig bara värre.

 

Så vid detta laget fick jag förlita mig på mina vänner och det är speciellt en vän till mig som jag då knappt hade känt i ett år som verkligen lyssnade på mig och förstod allt det jag berättade och det är jag så himla tacksam över, det var hon som tog intiativet och frågade hur det var med mig och det fick mig att berätta och få ut allt.

 

Det tog sin lilla tid men sakta men säkert vågade jag mig på alla dessa saker som jag var så rädd för och det försvann. Fortfarande än idag kan jag fortfarande känna att allt är så himla dåligt och vill bara försvinna men nu har jag lärt mig att hantera en sån dag eller en sån känsla på ett lättare sätt än innan.

 

 

Mitt tips till er, om ni mår dåligt eller känner någon som mår dåligt. Våga be om hjälp! Prata med någon du har förtroende till. Eller du som förstår att det är något som inte står rätt till med din vän, familjemedlem, släkting, våga fråga hur det är för att visa att du bryr dig så får den som mår dåligt välja om den vill berätta för dig eller inte.

 

Det kan vara så att hon eller han egentligen vill berätta för dig men känner sig inte redo just för tillfället, men fråga då med jämna mellanrum och fortfarande visa att du bryr dig så kommer den som mår dåligt troligtvis att berätta allt för dig när hon/ han känner sig redo för det. Så var noga med att inte tvinga till dig att personen ska berätta, då pressas man ännu mer och då blir det bara värre med måendet.