Idag, 17 augusti har jag haft mitt körkort i tre år. Helt sjukt vad tiden gått fort! Nu tänkte jag att ni skulle få följa med mig på min resa till körkortet. 

 

 

Redan efter bara några dagar in i början på mitt sommarlov började färden från Stockholm till Hedemora. Där skulle jag spendera min första vecka på trafikskola som är specialiserade för personer med olika funktionsnedsättningar och har anpassade bilar. 

 

Jag var först ut att köra på måndagsmorgonen, rättare sagt klockan 07:15 satt jag i förarsättet för första gången någonsin och jag skulle köra ut från körskolans egna lilla parkering. För att vara första gången så gick det väl över förväntan men det blev lite gas, broms, gas broms.... Hahaha. När jag väl kom ut från parkeringen på en lite "större väg" och mer trafikerad 50-väg, blev det mer nervöst men som tur var skulle vi efter knappt 50 meter svänga in till ett bostadsområde och där började resan mot körkortet! 

 

Ju mer jag blev säker i bilen desto större och svårare utmaningar fick jag och under den första veckan hade jag från att ha kört runt 30 km/h i ett bostadsområde på måndagen slutat med att kunna köra upp mot 100 km/h på motortrafikled på fredagen. 

 

Totalt spenderade jag tre och en halv vecka åt övningkörandet, dock inte på raken, innan det var dags för min uppkörning som körskolan hade bokat in mig på. De hjälpte mig även att boka tid för teoriprovet som jag kunde göra på egen hand hemma i Stockholm.

 

 

Jag gjorde som sagt teoriprovet hemma i Stockholm veckan innan uppkörningen. Teoriprovet var det jag var mest nervös över, då jag bara hade övat på egen hand med att läsa i teoriboken samt gjorde några övningsfrågor på internet. Men vad var det att vara nervös inför? Jag hade tur som fick rätt enkla frågor och klarade provet med någon marginal! 

 

Med tanken nu att jag hade klarat av teoriprovet och att jag förhoppningsvis inte skulle behöva göra om det igen så var det en lättnad inför uppkörningen. Jag hade min sista lektion på 45 minuter med lärare strax innan min uppkörning och klockan 13 var det dags för mitt största prov någonsin! 

 

Han som skulle vara min trafikinspektör och bedömma mig tyckte jag från första början, när han satte sig i bilen bredvid mig, var väldigt trevlig. Jag var inte så jättenervös inför själva körandet utan mer hur jag skulle bli bedömd och om jag skulle göra något fel som jag själv inte märkte. Det han gjorde bra enligt mig var att vi kunde samtala med varandra om olika saker medan jag körde, det var mer ett lugnande sätt för mig än ett störande moment. När jag väl hade parkerat utanför Trafikverket där förarprovet började, då kom nervositeten i mig. Hade jag klarat mig eller inte? Han började med att säga saker som jag hade gjort bra och om det var något som jag märkt om något hade gått lite snett, men just då kunde jag inte tänka, jag ville bara få reda på svaret.

 

"Du har klarat det" Va?! Hade jag verkligen klarat mig? Det var en sån sjuk känsla men en sån lättnad! All den tid jag spenderat under sommaren åt mitt övningskörande till körkort och efter två månader kunde jag lämna lilla orten Hedemora som jag hade spenderat tre veckor av mitt sommarlov i och med ett körkort rikare! 

 

 

Jag kan i princip bara säga en massa fördelar med intensivkursen. Man blev tilldelad x antal körlektioner i veckan och skiftade med att köra med tre olika lärare, men det var en jag körde mest med. Ifall man ville kunde man också byta ut körlektioner mot teorilektioner men jag kände att jag ville ägna mig åt körlektioner med lärare och teori själv. 

 

Vi var ca 4-5 personer varje vecka som bodde där på trafikskolan och vi hade ett varsitt sovrum. På kvällarna hade vi fritid där vi kunde göra vad vi själva ville, titta på tv, spela spel med mera. Det var också något som var kul att man fick träffa nya människor som bor på olika ställen i hela landet och även idag har jag fortfarande kontakt med några av dem. 

 

 

Att ta körkort en månad efter min 18-årsdag är något jag aldrig kommer att ångra! I min situation var det helt klart rätt beslut av mig. Vilken frihetskänsla det är att kunna ta bilen själv vart jag vill, till kompisar bland annat, utan att vara beroende av andra hela tiden. 

 

//Nina