Hej allihopa!

 

I skrivande stund är jag i stallet och har precis ridit en av två hästar. Jag fick låna lilla Springur som är en häst som står i stallet där jag har Hekla och Keila inackorderade. Näst på tur är Hekla som är under igångsättning igen efter vila på grund av diverse olika saker. Men innan jag tar henne blir det en liten paus för min del då jag var och tränade på gym igår och kom emot en del muskler som jag inte är van vid att använda, haha.

 

 

 

Jag har ridit sen 4-års ålder och det började med sjukgymnastikridning.  I och med att åren gick och jag blev äldre kände jag att jag ville mer med ridningen än vad sjukgymnastikridningen gav mig. Då blev jag tillsammans med min mamma medrytrare till hästar. 2008, när jag var 10 år, kom vi till ett stall med islandshästar och där började jag rida på Vinur, en av stallets då äldre hästar. Från att jag blev ledd och endast ridit i skritt och trav lärde han mig att bli säkrare att kunna rida själv och dessutom i alla gångarter! Sen att jag visste att han fanns där för mig i stallet när jag hade jobbiga och tuffa dagar. Hans namn betyder "vän" på isländska och det var just det han var, en riktig vän! 

 

Jag har så mycket att tacka Vinur för allt han lärde och gjorde mig till den ryttare jag är idag! Tyvärr finns han inte längre med oss idag men jag kommer alltid att minnas honom ❤  

 

 

 

Egentligen började det lite tidigare med livet som hästägare men jag tänkte främst fokusera på att skriva om när Hekla kom in i mitt liv. 

 

Hekla fanns i ett stall i närheten och jag fick möjligheten att en dag provrida henne. Från den dagen förstod jag att det var vi två. Så försiktig hon var med mig när jag kände mig osäker för att jag inte kände henne men ju mer vi lärde känna varandra desto säkrare blev jag och vi lärde oss att förstå varandras signaler för att kommunicera. 

 

11 maj 2017 kom Heklas dotter Keila till världen. Tanken med henne är att hon ska bli min nästa ridhäst när inte Hekla orkar eller finns mer. Hon är en väldigt klok och förståndig liten flicka, precis som sin mamma, men också lite busig 😂 När man står vid henne kan hon helt plötsligt backa in mot en och då vet man "Jaha, dags för en klistund" 😅 

 

 

 

Som sagt är hästarna terapi för själen. De har räddat mig flera gånger under min uppväxt men framförallt under förra året. Varför de hjälpte mig så mycket förra året kan jag komma in på i ett annat inlägg.

 

//Nina